Madddys

Åh vad dåligt jag mår just nu. Satt just och läste inlägget som "kattmördaren" har skrivit. Asså gud vad det gör ont att läsa. Jag kan bara inte förstå att man kan göra något sådant? Och att sedan sitta och "blogga" om det? Jag förstår bara inte, helt otänktbart.

Första gången jag läste inlägget från "kattmördaren" mådde jag så dåligt efter ett tag så jag kunde inte fortsätta läsa det. Men ändå ville jag veta hur det gick för katten, om han fortsatte att plåga den, eller om han kom på hur dum i huvudet han var?

Jag har läst inlägget en gång. Och det räckte. För jag tänker på det lite då och då, och får upp bilder från när han håller på och plågar den stackars katten. Usch jag blir så förbannad, jag inte förstå, jag kan bara inte förstå...


Här har ni inlägget som kattmördaren har skrivit ;

Shit, detta kommer inte att låta direkt bra. Mina mordiska fantasier börjar bli verklighet. Jag har börjat döda större djur för njutningens och maktkänslans skull. Det började med fantasier om att sexualmörda det motsatta könet. Nu har jag tagit ytterligare ett steg och börjat döda katter. Jag vet hur de flesta seriemördare fungerar: de börjar med att döda större djur som katter eller hundar för kickens skull, innan de går över till människor. Hehe, ja, det råder absolut inget tvivel om att jag är en mycket störd ung man.

För ett par dagar sedan dränkte jag en katt, mitt i natten, och dumpade kroppen mitt på det lokala torget för att få starka reaktioner. Därefter cyklade jag hem och hämtade min kamera med syftet att ta kort på kroppen för att bevara minnet. Några veckor innan det högg jag en kniv i ryggen på en katt. Den for iväg som en raket med kniven uppstickande ur ryggraden. Om den överlevde eller inte vet jag inte.

Jag hade precis varit hos en kompis och var på väg hem. Jag hade druckit en hel del, men visste fortfarande exakt vad jag gjorde och vilka konsekvenser mina handlingar kunde få. En känsla av maktlöshet sköljdes över mig. Jag ville göra något som försedde mig med en känsla av makt och kontroll. Jag ville styra över liv och död.

Klockan var runt två på natten, och inte en själ syntes i närheten. Jag cyklade runt i området, på jakt efter något att döda. Efter att ha cyklat ett tag stötte jag på en katt. Jag steg av cykeln. Katten var utan tvekan en tamkatt. Jag tror det var en ung honkatt. Jag hade med mig en plastpåse i vilken jag hade mina DVD-filmer i (som vi kollade på hos min kompis). Jag tog ur DVD-filmerna ur plastpåsen och fäste dem bak på cykeln. Jag smög fram till katten och klappade den, med syftet att vinna kattens förtroende. Den verkade väldigt tam. Det var synd för den. Om katten hade varit lite mer skygg så hade den antagligen inte fått sina lungor totalt fyllda med vatten. Det låter monstruöst, jag vet. Men jag måste få ur mig det.

Hursomhelst, jag lade ner påsen på marken mitt framför katten. Hon stack in huvudet och överkroppen i plastpåsen och luktade nyfiket. Då passade jag på att lyfta upp påsen så att den lilla katten trillade framlänges ner i plastpåsen. Bakbenen stack upp ur påsen, och hon började sprattla rejält, så jag tryckte med våld in den bakre delen av henne i plastpåsen och slöt öppningen med mina händer. Därefter ledde jag min cykel mot ån som låg alldeles i närheten, med påsen i ena handen. Plastpåsen var väldigt tajt sluten om katten, och jag kunde känna hur hon sprattlade och vred på sig inuti påsen. I sitt desperata försök att ta sig ur påsen började hon klösa små hål i plasten. Men det hjälpte inte. Tillslut lyckades hon pressa upp huvudet genom öppningen till plastpåsen för att få luft. Då tryckte jag in hennes huvud i påsen igen och slöt min hand ännu hårdare kring öppningen. Jag fortsatte att gå mot ån.

Jag kände en rejäl maktkick, trots att det bara rörde sig om en tamkatt. Men tanken på att jag kunde kontrollera liv och död hos en större levande varelse än en insekt eller groda var nog för att ge mig den där starka känslan av makt och kontroll. Nu kunde jag kompensera för makten och kontrollen som jag blivit berövad i mina tidigare upplevelser.

När jag hade kommit fram till ån så parkerade jag min cykel precis vid änden av bron, med den lilla katten fortfarande sprattlande i påsen. Precis under bron fanns en liten lerstrand som sluttade ner i vattnet. Jag klev över räcket till bron och gick ner till vattnet. Jag hade med avsikt valt precis den här platsen vid ån eftersom området lystes upp av en stark båtlampa. Annars skulle det bli en aning svårare att se i mörkret. Och jag ville se livet slockna i kattens ögon när jag pressade ner henne i det grunda vattnet.

Jag sänkte ner påsen i det kalla vattnet, och jag kunde genast känna hur hon började sprattla, sparka och klösa för allt vad hon kunde när hon kände hur det kalla vattet började läcka in genom de små hålen som hon klöst i påsen. Hon skulle inte ha klöst de där hålen. När jag sänkte ner hela påsen under ytan, så att vattnet började strömma in genom öppningen, så drabbades katten av panik. Hon sprattlade, jämrade sig och jamade allt vad hon kunde. Föreställ er själva hur det skulle kännas att bli instängd i en hiss som sakta fylls med vatten. Ingen behaglig upplevelse direkt.

Hursomhelst, katten klöste, bet och sprattlade så våldsamt att hon lyckades bita ett stort hål i påsen. Hon lyckades kravla sig ur påsen med överkroppen och sticka upp huvudet ovanför vattenytan. Då tog jag ett kraftigt grepp runt hennes mjuka mage och pressade ner henne till bottnen igen. Jag kunde se hur hon gapade med munnen, och sträckte ut tungan i hoppet om att få syre. Men katter vet antagligen inte att man kan få problem att andas under vatten om man inte har gälar, och hennes lungor fylldes istället med iskallt vatten. Jag höll henne under vattnet i ungefär ett par minuter tills hon slutade sprattla. Och jag kunde se hur livet sakta slocknade i hennes ögon.

Jag släppte taget om katten och reste mig upp. Mina skor var dyngsura och nedre delen av mina jeans våta. Men jag var inte hälften så dyngsur som den stackars katten som låg och flöt på vattenytan, med tomma ögon och plastpåsen fäst runt midjan på henne. Benen stack ut ur ena änden av påsen, och överkroppen ur den andra. Det såg ut som om hon bar en tröja av plast. Jag stod där en stund och betraktade vad jag hade gjort. Jag kände en stor lättnad, som om en tung sten fallit från mitt bröst.

Jag greppade tag om påsens handtag och lyfte upp den dyngsura katten. Sedan gick jag till torget, som bara låg några meter ifrån bron. Det var fortfarande mörkt. Jag placerade kattens kropp i mitten av torget, vid en lyckstolpe. Jag ville att mitt "verk" skulle bli väl synligt för personen som hittar kattens kropp när det ljusnar. Jag ville "bevara" upplevelsen, så jag cyklade hem för att hämta min digitalkamera. Sedan cyklade jag tillbaka till torget där kroppen låg och tog flera foton på kroppen från olika vinklar. Tanken slog mig att ta med en kökskniv hemifrån och skära av huvudet på katten, för att reaktionen hos den som hittar kroppen skulle bli starkare. Men jag ångrade mig, det skulle bli alldeles för stökigt och kladdigt.

Efter att jag fotograferat kroppen cyklade jag hem igen. Nu var jag klar. Hoppas att den lokala tidningen nämner något om detta. Det ger mig ytterligare känslor av makt och kontroll att veta att mina gärningar uppmärksammas av kommunen. Detta var första gången jag dödat något större än ett småkryp, vilket alla har gjort någongång i livet. Hoppas att begäret att döda inte eskalerar ytterligare, och går vidare till nästa steg. Hade det varit en vacker tjej som jag hade dränkt hade jag antagligen kommit, och då hade mordet varit sexuellt motiverat. Men detta var helt och hållet maktmotiverat, då jag inte tänder på katter. Haha.

Jag vet att jag är en kallblodig jävel. Vissa av er kommer antagligen att kalla mig för "fegis" eller "mes". Men faktum är att min gärning varken har med mod eller skryt att göra. Motivet till min gärning var endast ruset av att kontrollera liv och död. Jag vet att detta kommer att bemötas med förakt, hat, avsmak, avsky, fientliga förolämpningar och råd om att söka hjälp. Detta är jag beredd på. Men det bryr jag mig inte om. Vad jag bryr mig om är att berätta hur jävla skönt det kändes att kontrollera liv och död. Och förutom att jag har samlat på mig erfarenhet om hur det känns att kontrollera liv och död hos en annan varelse, så har jag också lärt mig det faktum att katter faktiskt inte har nio liv.


Om det var nån av er som orkade läsa det. Så skriv gärna en kommentar efteråt om hur ni tänkte när det läste detta. Tryck här för att komma till sidan där jag hittade allt.